Nr 8, 2006, årgång 41 - Utges av kommunstyrelsen i Sollentuna kommun

Mormors julsång i nytt ljus

Sollentunas kommunantikvarie har träffat Sven-Herman Wallin, barnbarn till Emmy Köhler som bodde på Norrsätra gård i början av förra seklet och skrev många kända visor.  

– Redan vid Lucia dignade bordet av sju sorters fläsk; skinka, sylta, revbensspjäll, fläskkorv med mera och julfirandet började. Det var mörkt runt gården och många tända ljus behövdes. På julafton och juldagen kulminerade firandet med mormors julsång ”Nu tändas tusen juleljus...”


Lill-Berits visor var en av många visböcker som Emmy Köhler skrev.

Det är Sven-Herman Wallin som berättar om sin barndoms jular. Han föddes 1922 och levde fram till 1939 på Norrsätra, en gård i Sollentuna. Det var hans morfar, kanslirådet Sven Köhler i finansdepartementet, som med sin maka Emmy (född Welin), 1903 inköpte gården. De byggde snart ut manhuset till ett ståtligt corps-de-logie i nationalromantisk stil. När Sven-Hermans föräldrar tagit över gården bodde morfar kvar och disponerade sin kammare samt Salongen.

– Där vågade vi inte vara, men det hände att vi sprang in när han somnat i sin gungstol och ryckte honom i håret. Då vaknade han och skällde på oss så vi rusade allt vad vi orkade därifrån, berättar Sven-Herman.


Emmy Köhler, 1905.

Mormor Emmy finns för Sven-Herman bara som ett svagt minne av en gammal dam som vilade sig på sin schäslong, vilken tillhört Fredrika Bremer. Men för eftervärlden är det avgjort hon som haft störst betydelse av de två. Redan 1899 publicerades nämligen hennes mest kända visa, ”Nu tändas tusen juleljus”, för första gången. Det var i Lina Sandells jultidning ”Korsblomman”. Det var varken det första eller sista som flöt ur hennes penna. Hon gav ut flera illustrerade visböcker för barn som ”Gunnars och Ingas Roliga Bok”, ”Berits visor” och ”Lill-Berits visor”. Berit, det var Sven-Hermans mamma. En av Emmys visor, ”Den lille vedhuggaren”, publicerades i ”Jultomten, skolbarnens egen jultidning” 1894. Den hade en tidstypisk illustration med grankottsinramning. Det var den första illustration som Elsa Maartman fick publicerad. Hon gifte sig senare och hette då Elsa Beskow.
 
I psalmboken 1986
Emmy Köhler gick bort redan 1925 utan att ha fått uppleva att hennes julsång 1943 upptogs bland de så kallade ”stamsångerna”, vilka alla skolbarn skulle lära sig utantill, samt att den 1986 upptogs i psalmboken som nr 116. Så när barn och barnbarn firade jularna därefter var det mamma Berit som satt vid pianot medan moster Inga och morbror Gugge hjälpte barnen att sjunga. Pappa Gotthold, andrabas, nynnade med medan morfar satt belåten och lyssnade. Men innan man samlades vid kaffet för att sjunga hade man ätit julbord. Då hörde det till traditionen att en stor, uråldrig tennstånka gick runt bordet varvid man innan man fick sin klunk skulle sjunga en ramsa.

Dagen innan hade moster Inga kommit från stan med oinslagna paket och omgående begärt papper, lack, sigill och övrig uppassning. Julgranen hade tagits in i hallen och klätts. Morfar hade en egen, mycket finare gran, i Salongen. I den hängde små vita glasdjur importerade från Tyskland. Ljusen satte han på sitt eget sätt, flera stycken på rad och inte utspridda. Julklappar fick barnen många, de var av det praktiska slaget som till exempel kläder. Sven-Herman minns dock att systern Berit var något bortskämd av morfar som ibland kunde åka in till stan för att köpa bakelser till henne. På juldagen åkte man inte till julotta utan mamma Berit läste julevangeliet hemma och mormors julsång och de andra julpsalmerna sjöngs ånyo. Det långa julfirandet avslutades mestadels med ett stort kalas hos Lettströms på Sköldnora. Dit åkte man i släde under fällar och väl framme var Fredrik, sonen i huset, lekledare.

Så nära har vi alltså till en av våra mest kära julpsalmer och sinnebilden för vårt traditionella julfirande, att vi kan höra Sven-Herman berätta om dem. Samtidigt är dessa traditioner till stora delar inte äldre än så, drygt 100 år. En amerikansk musikprofessor var på 1950-talet här och studerade vår musikskatt. Han valde två melodier att ta med sig hem, ”Uti vår hage” och ”Nu tändas...” Trots det tillhör det inte allmänbildningen, ens i Sollentuna, att Emmy Köhler skrivit både musiken och texten därtill. Men nu kan vi alltså värmas extra mycket då vi tänder våra tusen juleljus och tänka på hur det var då, på Norrsätra, för inte så länge sedan.

Förstasidan
Läs fler nummer av Sollentunajournalen

Skriv ut den här sidan

 

Redaktör: Peter Holstad, epost: peter.holstad@sollentuna.se, tel: 08-579 211 61