Nr 8, 2004, årgång 39 - Utges av kommunstyrelsen i Sollentuna kommun

Viby har alltid lockat människor till sig

Genom historien är det många som kommit och stannat till i Viby.
Här har varit runristare, en viking med förslitningsskada i ryggen, skeppsbyggmästare, diplomater, landshövding och tågentusiaster.
Viby gård som i dag ägs av hembygdsföreningen har en rik och spännande historia. Det är efter gården som kommundelen fått sitt namn.

Viby är en trakt som tidigt i historien lockat till sig människor. Dess historia börjar redan hundra år före Kristi födelse vid Viby gård. Från den tiden och fram till år 700 e.Kr. vet vi via arkeologiska utgrävningar att det fanns eldstäder på platsen och enklare hus. Det var ett område där vibyborna beredde sin mat, rökte fisk och kött, hade sina förråd och slängde sitt avfall som keramik, brynen, olika järnföremål etc. Det äldsta arkeologiska fyndet som gått att datera låg i ett hus. Det var ett 1400 år gammalt spänne.
 

Markerna runt Viby gård är rika på fornlämningar från yngre järnåldern. Det finns ett flertal gravfält i omgivningen. Inför exploateringen av Viby gård och anläggandet av en ny vägsträckning av Vibyvägen 1989 undersöktes ett av gravfälten. Det var från tusentalet och i gravarna identifierades åtta vuxna varav åtminstone två var män och en var kvinna. Vilka de var och hur de hade det under sina liv är svårt att säga men förmodligen bodde de i Vibyområdet.

Från mitten på tusentalet känner vi namnen på två vibybor som var kunniga i runskrift. På en häll vid nuvarande Rävgärdesvägen högg Kale och Ingetora in ett meddelande till dåtidens människor. Ett meddelande som än i dag kan läsas.

Kale högg i sten
”Kale lät hugga denna häll efter sina två söner, och han och Ingetora gjorde en bro, ett stort minnesmärke inför många människor.”
Gissningsvis gjorde bron som nämns på stenen det möjligt att gå torrskodd en sträcka vid Ravalns norra ände på vägen till den förhistoriska landsvägen mot Uppsala, den gamla Allmännevägen.

Första gången som Viby nämns i skrift är 1409, då skrivs det ”Widhaby” och bestod av tre gårdar. Under 1600-talet bytte Viby ägare många gånger. I början av århundradet ägdes två av gårdarna av en skeppsbyggmästare som var involverad i byggandet av regalskeppet Vasa. 1628 hamnade Viby i diplomaten och Sveriges sändebud i Sachsen, Lars Nilsson Tungels ägo. Han ombildade en av gårdarna till säteri och fick några år senare de andra två gårdarna av staten. Säteriet bytte ägare igen och övertogs av Johan Berndes, riksrådet som på 1640-talet blev landshövding i Kopparbergs län med sitt residens i Falun. Under hans tid och 200 år framåt kom Viby och Sollentunaholm nere i Norrviken att tillhöra samma ägare. I slutet på 1700-talet införlivades även Edsbergs slott genom arv och giftermål.

1906 köpte den nybildade villaföreningen i Norrviken mark av Vibygård. Delar av marken avstyckades till villatomter. Själva gården brukades fram till 1960-talet då alla ekonomibyggnader revs förutom bostadshuset. När även gårdsområdet skulle exploateras fattades beslut att bostadshuset skulle rivas. Beslutet revs upp och därmed fick hembygdsföreningen möjlighet att köpa huset som föreningen fortfarande äger.

1972 bebyggdes småhusområdet i Östra Viby vid Malungsvägen och 1977 öppnade en närbutik i Stora Viby i korsningen mellan Böljevägen och Vassvägen.

Den 15 september 1996 var en råkall och sorglig dag för många tågentusiaster eftersom den sista turen gick på Sollentuna enskilda järnväg. Ångloket Karolina fräste och pustade värdigt fram för sista gången på den smalspåriga järnvägen. De som åkte med fick betala tio kronor tur och retur Lillskogen. Det var populärt att göra en resa på den cirka 1,5 km långa banan, många fick vänta en stund innan det blev deras tur.

Karolina frustade fram
Museiföreningen Sollentuna Enskilda Järnväg (SEJ) bildades redan 1974 och lades ner 1997 några månader efter att Karolina tuffat fram för sista gången i Viby. Det var en ideell förening vars syfte var att samla, bevara och i drift visa materiel från landets järnvägar med 600 mm spårvidd. Under den tid som banan var i drift följde åtskilliga stora och små barn med på Karolinas frustande färd i terrängen kring Viby. Redan på morgonen dagen efter den sista turen gav sig Karolina med vagnar ut på en ny resa via långtradare till Öland och Bödabanan. Rälsen revs upp och kvarvarande materiel skänktes till olika järnvägsmuseala föreningar runt om i landet.

Två röster från Viby

Maria Jacobson